man kan inte lita på någon, och det kom jag på idag. ja, tydligen är jag efterbliven..
det är lätt att drömma, men alltid svårt att vakna upp och inse att det faktiskt bara var en drömm.. när man tror att någonting håller på att bli bra, vänder det och allt blir dubelt så jobbigt. jag vet inte vad jag ska skriva. jag mår sjukt dåligt, jag vet vad det är, jag vet hur jag tänker.. men, kan inte skriva ner det och inte berätta det för någon, och det är nog det som bidrar stor del till att jag mår som jag gör. och det stör mig otroligt mycket, att jag aldrig kan må bra och skratta som jag menar det.. för jag ser inget roligt i saker jag skrattar åt, jag gör det, bara för det ska va.. jag gråter inte inför folk längre, för jag vill inte ha den uppmärksamheten.. och jag vill inte att folk ska bry sig. för det är bara av ren nyfikenhet, och inte för dom bryr sig. när jag är med folk, eller charlie eftersom jag inte har någon annan jag träffar.., känns det inte likadant, det känns bättre, och ofta som om jag inte har några problem alls, som om allt är bra och det faktiskt är meningen att jag ska vara lycklig, men såfort jag är ensam kommer tårarna och allt det hemska, det blir tomt inuti och det känns som om allt är omöjligt och fel, livet är inte lätt och har aldrig varit, jag tror... att döden är lättare, fridfull antagligen.. jag vet inte vad jag ska säga.. jag har inte mycket att klaga på, samtidigt som jag tycker att andra klagar på småsaker, som att dom har ont om pengar eller fula kläder, att deras bv dissar dom etc.. det är deras verklighet, samtidigt som jag drömmer att kunna kalla någon för att ens vara min vän. för i slutänden, har jag nästan ingen..
man kan inte sjunka lägre när man redan nått botten