Big girls dont cry.. i guess im not a big girl then

Jag önska att vi haft de bättre,

jag önska att du kunde se hur mycket jag behöver dig,

jag önskar att du brydde dig om mig,

& jag önskar att jag våga berätta för dig hur jag egentligen mår,
och hur mycket jag saknar saker som det var förr..
men nu är det ju också bara det de är..
önskningar, och önskningar, slår aldrig in.

Jag var rädd för att visa mina känslor,
jag var rädd för att gråta och visa hur svag jag var..
men jag är inte rädd längre, och jag är inte svag..
människor gråter, och inte för att dom är svaga,
utan för att dom varit starka, allt för länge.
Jag gråter fortfarande inte, iallafall inte när någon ser.
Därför är jag rädd för att vara ensam,

för det är då man börjar tänka.
Det är då hela världen rasar,
för det är då jag inser, att jag har förlorat honom..
det ända som fortfarande betyder något för mig,
och han försvinner, varje dag, mer och mer.
Även om han lovat så många gånger att han aldrig ska försvinna,
och aldrig kommer lämna mig,
så vet jag att det inte är sant.
Allt har sitt slut, förr eller senare.
och därför gråter jag, mer än vad någon vet.

och jag skäms inte för det, för det är inte mer än en självklarhet att man gråter när det ända som någonsin gjort en riktigt lycklig, bara försvinner.
istället för att njuta av det som är nu oroar jag mig för det som kommer hända.
För redan nu vet jag att jag inte kommer kunna acceptera det,
jag vet inte vad jag ska göra när det händer,
det ända jag vet är att jag måste ta mig genom det,
och jag måste göra det ensam.
i slutet har man ingen annan än en själv.
alla sviker