I ain't more than a minute away from walking

Jag låter samma killa komma in i mitt liv, få mig svag och sedan krossa mig. och jag gör det om och om och om igen... Hela tiden, samma kille, samma sätt. Hur kan jag fortfarande låta detta hända? varför gör jag inget åt det? 
Varför sitter jag och gråter när det är han som förlorar mest på det? Varför lär jag mig inte av detta... 

När det funnits någon annan som verkligen brydde sig, som alltid fanns där och som hade tid för mig,  ändå valde jag detta före honom. Med facit i hand ångrar jag mig, jag ångrar det innerligt. Tyvärr förstörde jag allt mellan denna andra killen och mig och idag är vi inte ens vänner. Det trycker ner mig varje dag, för jag saknar denna människan, för även om han visste att han inte kunde få mig så kämpade han, och även hur dum jag än var så fanns han alltid där, alltid. Men nu får jag klara mig själv, för det var jag som förstörde allt de fina han var. Och även hur högt jag önska att han skulle läsa detta och innerst inne veta att det är honom jag menar här så kommer han inte göra det, och även om han skulle göra det någonsin så skulle han inte förlåta mig. och det är helt okej, för så jag behandlade honom är oförlåtligt, ändå vill jag att han ska veta att jag än idag saknar honom och allt han var för mig. För om det är någon jag någonsin brytt mig så mycket om och som har betytt så mycket för mig, så är det ändå i slutänden han.