sometimes, all you can do is smile to keep your self from crying 

Ibland behöver man någon som visar vägen, leder en förbi alla nyanser av grått, bara för att bevisa att man inte är värdelös. Men när ingen gör det, och man står kvar på samma plats som man alltid gjort, var är meningen då? Hur ska man kunna känna att man behövs när ingen någonsin bryr sig om en?   
Problem löser aldrig sig själva, men om man ska försöka lösa sina egna problem utan att ta hjälp av någon annan, hur kan man då vara säker på att problemen faktiskt är lösta, och inte bara gömda under alla lögner.
När man bara har två saker i sitt liv som fortfarande betyder något och man plötsligt förlorar en av dom sakerna. Ett problem som man inte kan lösa på egen hand för att man är så otroligt beroende av folk omkring en. Vad ska man göra när man redan sitter och håller om sig själv så hårt man kan och bara hoppas på att inte falla isär? Varför ska jag eller någon behöva känna såhär pågrund av någon annan?...