Hello, tillbaka bakom skärmen nu. Efter nästan en månads intensivt pluggande, matte, fysik, engelska, svenska och biologi, har jag äntligen tid att göra något jag själv vill. Just nu är jag extremt uttråkad och då går det som det gör. Thats life, man får ju vara som man är när man inte blev som man skulle...
I går skrev jag slutprov i fysik och efter provet kändes det ganska dåligt eftersom man hörde hur de andra i klassen pratade om deras lösningar och det var verkligen inte ens i närheten av vad jag gjorde. Och nä det är garanterat inte de andra som gjort fel, för mina klasskamrater är verkligen begåvade. Hade jag haft 30 % av deras kunskap hade jag lätt varit godkänd på alla mina prov... Men de har jag inte D:
Idag har vi varit på Barsebäcks kärnkraftverk, tyvärr har jag inga foton för det var fotoförbud inne i byggnaden där de förvara de radioaktiva ämnena. Men det var riktigt fräckt och verkligen en upplevelse.
imorgon är det fredag sen är det bara tre veckor kvar tills jag går på jul lov! 
Och om 44 dagar gör jag min första tattoering, GISSA OM JAG ÄR TAGGAD!?
Imorgon ska jag och rebecki se match sen ska jag spendera helgen med marre.
hihihihihihihi nu ska jag fortsätta ha tråkigt, bye ;*
       

" att be om ursäkt handlar inte alltid om att man har haft fel och den andra rätt, det handlar ibland om att man värderar ert förhållande mer än ens ego!"

Men jag är trött på att be om ursäkt. Jag antar att jag helt enkelt inte varderar vårt förhållande lika högt längre. Och eftersom du aldrig bett mig om ursäkt har du väll aldrig värderat vårat förhållande. Och jag bryr mig inte längre. Jag är fullt medveten om att jag aldrig varit din favorit och du har gjort det ganska klart för mig att jag inte är mer än ett problem för dig. Men ja, jag valde inte att bli född eller hur? Men å andra sidan valde du inte heller att jag skulle vara din dotter, det är iallafall vad du säger. Så nu har jag bestämt mig för att oavsätt om vi kommer prata eller ha någon kontakt i framtiden kommer jag aldrig kunna se dig som förut. Under så många år av min uppväxt har jag tänk att jag ville bli som du på så många olika sätt. Jag har sett upp till dig och du har varit min förebild i en del situationer. Jag har kämpat för att göra dig stålt och det har jag garanterat gjort också många gånger, för jag har gjort saker ingen kunnat föreställa sig att jag skulle klara. Vi bråkar hela tiden och det är så det är i många av de här förhållandena. Och efter varje bråk har jag intalat mig själv att man säger saker när man är arg, saker som man inte alltid menar. Men då brukar man också be om ursäkt eller visa att man inte menade det efteråt. Du har aldrig gjort det. Då antar jag att du menar allt de du säger. Allt om hur det är lätt att vara efterklok och med facit i hand skulle du inte skaffat barn, hur allt bara är ett problem här och hur du vill flytta härifrån. Antar att jag var korkad som intala mig själv att du inte menade det. Jag ska göra som du säger, och sluta böla över saker för det hjälper inte. Jag ska göra som du vill, för det är ju så man ska behandla människor. Jag ska inte gråta över sånt jag inte bryr mig om, saker som min familj, för det skulle ju inte du? Jag hoppas du kommer ihåg det när jag inte finns mer, hoppas du inte gråter när jag flyttar härifrån. Speciellt eftersom du är medveten om att så fort jag tar ett kliv utanför denna tomten för att flytta härifrån så kommer jag aldrig vända tillbaka. Nu ska jag vara precis som du, hoppas du är stolt över mig.