"Jag förstår inte det. Jag trodde inte det, inte om dig,

jag trodde inte att det var så svårt att hålla tillbaka mina kännslor, jag känner bara tårar rinner ner för mina kinder, jag älskade dig, jag älskar dig fortfarande, jag visste att vi kunde bråka och gå tillbaka till det vi hade igen, men det är borta nu, det är över,

jag finns inte längre, jag är osynlig, jag vill inte låssas att det aldrig hänt, vi hade alltid roligt, du fanns där för mig, i ur& skur,

jag vill veta vad som hände, hur det kunde bli så fel,

men det går inte, vi kan inte prata längre, du hjälpte mig igenom den svåraste tiden i mitt liv och med dig kände jag mig aldrig så ensam. Saker förändras, det vet jag, och jag måste acceptera detta faktum, att inget kommer tillbax, för även om tiden går långsamt, så går den, för alla. Man glömmer och går vidare, såren läker,

även om det känns omöjligt. När du fanns vid min sida klarade jag allt, men nu, kommer jag inte klara det mer. Det kommer inte bli bra igen, även om jag verkar glad på utsidan, kommer ni aldrig kunna se mitt inre och aldrig känna det jag känner. Jag hade kunnat bryta alla ben i kroppen, och oavsätt hur ont det hade gjort, hade det läkt. Detta såret kommer alltid blöda, och alltid göra ont.

Ensam är kanske stark.. Men med dig, var jag som starkast,

och sanningen är att jag saknar det vi hade.. "