Jag vaknar på morgonen och mår skit, jag måste gå till ett ställe jag hatar och träffa människor jag inte tycker om, människor som jag mår direkt dåligt av att vara bland. Jag gör det varje dag för jag måste… är det ingen som bryr sig om mina känslor och hur jag mår? Spelar min egen vilja absolut ingen roll? När jag sen kommer hem från skolan bråkar jag bara med alla här om allt, jag kan inte säga något för det är fel.. Jag är trött på allt! Jag vill inte ha detta mer...
samma sak varje dag, jag vill inte gå till skolan, jag mår piss av att vara där, jag har inga vänner och jag verkligen hatar när folk säger att jag har jätte mycket kompisar. Jag har två tre stycken i skolan, och efter skolan har jag ingen...
Jag gör absolut ingenting på min fritid.. jag sover, för när jag sover behöver jag inte tänka på allt dåligt som händer runtomkring mig..
Jag har pojkvän senn 1,½ år tillbaka och det är bara skit, jag kan inte prata med honom alls, jag tror inte att han tycker om mig och han har aldrig någonsin tid att träffa mig.. Han betyder allt för mig, men han har förändrats och han har blivit till någon jag inte längre känner, han är inte samma kille som jag blev kär i, ändå kämpar jag och jag försöker intala mig själv att det bara är något han går egenom just nu och att allt ska bli bra igen.  Men ingen blir bättre, och inget kommer någonsin bli bättre. Jag är maktlös, jag kan inte göra ett piss längre, jag har fäst mig vid människor som nu styr över mitt liv.
Allt påverkar mig och allt blir bara sämre. Jag vet inte hur länge jag orkar vata tillsammans med en kille som bor 10 minuter härifrån och bara vill eller kan träffa mig 2 gånger i månaden. Jag klarar inte av ett förhållande på det sättet, jag kan inte göra slut med honom, för jag älskar han. Jag kan bara hoppas på att han läser detta och försöker ändra på det.. och om han inte gör det, så går det ut över mig, och bara mig.. för det är jag som tar tabletter som jag inte behöver, för att jag tror och hoppas att det ska hjälpa iallafall något mot hur ont jag har, det hjälper för stunden men det tar inte bort problemen.  Jag vet inte vart jag ska vända mig för det är ingen som förstår mig, verkligen ingen..

jag har ingenstans att ta vägen när jag inte orkar mer för jag har inegn som har tid eller lust att träffa mig när jag mår som sämst... jag har ingen jag kan berätta om allt detta för.. och därför skriver jag det här ist, så får som som vill läsa det.

Jag klarar inte av mitt liv längre, och jag behöver hjälp, för jag kan inte ta hand om mig själv, och jag kan inte ta vara på mitt liv ensam. Jag vill bara bort härifrån, från allt.  Det som betyder mest för mig är det som jag mår sämst av.
Jag går runt och ler, och låssas att allt är bra, och att jag är lycklig.
Men det är en mask som jag inte vill ta av, och en mask jag skäms över att behöva bära.. jag vill inte ha mitt liv mer men är för feg för att lämna allting,

och jag hatar mig själv för det