det är svårt att se frammåt när man inte förträngt sin bakgrund..

jag är inte perfekt på något sätt, jag är rädd för att såra folk, även om jag gör det allt för ofta, men det är inte alltid meningen att det ska bli så.
jag tänker mig aldrig för, och klagar på hur alla andra är innan jag ser på mig själv och inser att jag är likadan. Någon jag aldrig valde vara, en väg jag aldrig valde gå. men kom in på av ett misstag, en väg som aldrig tar slut, som fortsätter tills livet är slut. och det är svårt för mig att föreställa mig, mig själv som jag egentligen är. för jag har alltid sett mig som en annan persom, genom mina egna ögon, och den bilden jag hade av mig själv, var mer lögn och fantasi än verklighet. jag önska jag valt rätt väg, och att jag hade kunnat gå den hela vägen. jag önska att folk kunnat se genom mitt skal och förstå, hur ont det gör att veta att jag inte är så som alla förväntar sig, jag vill att folk ska se att jag inte är som ni tror, jag är inte bäst i skolan, jag förstår inte mer än alla andra, men jag har dock inte svårt att frammföra mina åsikter. jag vill inte att alla ska ta mig för givet, och alltid skratta åt mig, även när jag är seriös. jag får jämt höra att jag är så rolig, och att dom inte fattar hur jag kan säga så roliga saker, och inte ens skratta åt det, ingen tar mig på allvar, ni vet inte hur det känns att alltid bli tagen förgivet. jag är ensam i skolan, och skrattar inte för att alla andra gör det, ni vet inte hur mycket jag försöker få tillbaka det jag hade, jag valde inte ensamheten, jag fick den som ett slag i bakhuvet, alla som funnits för mig när jag inte ialls behövt dom, var helt borta när jag verkligen behövde dom. när charlie sluta på sandåker, palla jag inte mer, skolkade och sket i skolan, grät mig genom lektioner, jag var så otroligt deprimerad, och då var jag inte samma roliga nina, så då antar jag att det var okej att strunta i mig, låta mig gråta och sluta bry sig helt plötsligt. fem långa månader kämpa jag genom skolan- och även hur ont det gjorde att veta att alla dom jag kännt och som varit mina vänner, dom som stöttat mig i alla tider, bara var borta, så var det ändå så verkligheten var- innan jag börja klättra uppåt och hitta ett ljus igen. jag har aldrig hatat skolan som jag gjorde denna perioden. men jag insåg tillslut att jag var tvungen att försöka lägga det bakom mig, och det gjorde jag, jag försökte verkligen. för jag orka inte höra hur dåligt jag skötte skolan, jag fick samtal hem oftare än nödvändigt. november 2009 till mars 2010 var den jobbigaste tiden i mitt liv, och även om jag fortfarande inte återhämtat mig, och fortfarande gråter för ofta, så har jag klarat mig, jag klarade terminen ut, jag tog mig ur mörkret, ensam. för inte räckte det är min pojkvän skulle lämna mig, för det skulle alla andra också. för alla andra var charlie bara en klasskamrat, men det var ingen som förstod att det inte var så för mig, han var inte bara min klasskamrat, och inte bara min pojkvän, han var min värld, min anledning till att gå upp på morgonen, han var mitt liv. och det förstod ingen, och det är säkert många som fortfarande inte förstår hur en 14 årig tjej kan hänga upp sig på en kille på detta sättet, men charlie är inte bara en kille, inte för mig, han hjälpte mig genom svåra perioder i mitt liv, och han hade tålamod med mig, som ingen annan har haft, han har ställt upp för mig i ur och skur, när han vetat hur mycket skit han ändå kommer få ta av mig, och det är ingen som förstod detta när han försvann. jag önskar inget hellre än att det ska bli som förr, att allt det onda inte skulle hänt, och att folk kan se mig som den jag är, men så kommer det aldrig bli, och jag måste inse det och gå vidare, för jag kan inte fortsätta gråta och tro att tårarna ska läka såren inom mig, för det är inte så verkligheten är, jag måste vakna upp ur min mardrömm, jag är starkare än ni tror och starkare än jag vet, för att gå igenom detta ensam är inte att vara en deprimerad, självmordsbenägen idiot som vissa av er tyckt, det är styrka, och det är jag stolt över. jag vet inte om jag klarar mig hela vägen, men jag är stolt att jag tog mig hit. jag är inte rädd för att bli lämnad ensam kvar längre, jag är rädd att behöva lämna någon annan på detta viset. jag har kännt det, och jag vet hur ont det gör, när någon man älskar lämnar en..
det är svårt att se en solig morgondag när dagen man levt varit trist och grå..
men man måste försöka. men tillslut orkar man bara inte mer. anledningen att jag skriver detta nu, är för att jag inte varit redo att förstå den bittra sanningen, för det här är min sanning, och det är såhär mina senaste månader kännts och varit. tack till er som läste .