If its worth the risk I will take the fall.

Jag har knappt bloggat på de senaste halv året eftersom det funnits 1000 anledningar för mig att bryta ihop men ändå har jag hållt fötterna kvar på jorden och huvudet precis där det ska vara. Så lite kortfattat om allt de där jobbiga, jag gjorde slut med min kille, den 27 mars. Vi va tillsammans i nästan tre år så de va ganska jobbigt även om det va mitt val. Jag berättade inte de för någon förens två veckor efteråt. Sometimes things fall apart so better things can fall together, right? Och det gjorde de nog, för han säger att han är lyckligare nu och har de bättre utan mig och även om de suger att höra då jag alltid kommer bry mig om han, han var dock en stor del av mitt liv i många år, så är jag ändå glad för hans skull om han verkligen känner så.
Efter de blev jag tillsammans med en ny kille, Marcus, så jag antar att jag också kan kalla mig lycklig nu. Vi har varit tillsammans i ett halv år..
Sen börja jag på en ny skola i Helsingborg. Jag börja på frisör men jag hoppa av de efter två veckor. Största anledningen till de var att jag kände att jag inte ville göra det riktigt och att de läser de enklaste kurserna i de tre ämnen dom har. Och de är ingen pik mot frisörer men jag känner mig själv så pass att jag vill ha mer utmaning än då. Sen var det nog lite för jag inte orka med en del människor där, det var så mycket skitsnack från vissa håll och man dömde folk på hur man trodde dom skulle vara. Jag visar ingen respekt för såna människor och efter jag sluta spred dom rykten om att jag byta för jag tyckte illa om mina klasskamrater och för jag ville gå med min pojkvän för jag inte hade några vänner. Jag valde att inte hänga på tjejerna och snacka skit för jag vill inte ta del av de och jag vill inte ha den stämpeln på mig. Men någonstans är det väldigt smickrande att jag är det viktigaste i vissa människors liv, annars hade inte jag varit de ända dom pratar om...
Just detta med tjejer och deras skitsnack är inte speciellt jobbigt för mig eftersom jag inte lever för att göra andras liv perfekta, den ända åsikt om mig som är viktig är min egen. Menar klart inte att om någon säger till mig att det är jobbigt att jag gör något speciellt så skiter jag i de, tar till mig när de behövs.
Nu går jag iallafall teknik som är en väldigt svår linje, läser bla. Matte c och måste plugga en hel del för att klara ämnena.
Finns väll inte mycket mer att berätta om de senaste sex månaderna så nu är ni uppdaterade, Peace

friend, bestfriend, boyfriend.. Everything has a end ...

mitt liv står still.  Jag kan inte gå vidare med min framtid när jag inte gjort slut med mitt förflutna. Jag har lämnat människor och minnen redan. Ändå finns det någonstans en tillräckligt stark koppling till de som har varit för att jag inte ska kunna släppa det, och det suger, för i nuet känns det som om jag inte har något att kämpa för, jag intalar bara mig själv att någon gång ska det bli bättre och att en dag kommer allt bli bra. 

Först nu förstår jag att jag ljuger för mig själv varje gång jag tänker så. Folk försöker hela tiden styra mitt liv, människor säger så mycket för att förstöra för andra. Under de här 5 åren jag gått på sandåker skolan har jag växt som person och det ända jag lärt mig av tiden på den här skolan är att man kan inte lita på någon annan än sig själv, jag har lärt mig att det finns så många människor som spenderar varje dag av sina liv för att få andra att må dåligt. Jag har varit långt ner i skit pågrundav den här skolan och människorna jag "lärt känna" där, men jag är ändå tacksam, för om det inte vore för alla dom människorna som hela tiden lägger sig i och försöker trycka ner en så hade jag inte heller kunnat se mig själv på det sättet jag gör. Jag ser ner på människor som försöker förstöra för andra, jag är inte en av dom här människorna som håller på så längre och jag är stolt över mig själv för det. Jag försöker varje dag att vara stark för de människor som fortfarande finns där och stöttar mig i alla lägen,  det är väldigt få, lätträknade på en hand, men de är dom här människorna som gör att jag fortfarande hoppas att jag kan ta mig ur allt från det förflutna.  Men det ända jag kan vara helt säker på i nuläget är att om jag ska klara det kommer jag göra det ensam.

ive never asked anyone to care, but once in a while it would have felt really nice if someone did. Dåliga saker händer bra människor hela tiden. Det är oftast dom som förtjänar det minnst som råkar ut för de värsta och det är dom dåliga som får allt de bra dom inte förtjänar. Men vem är jag att säga att människor är bra eller dåliga? Det finns alltid en bra och en dålig sida hos människor, och bara för att man väljer att visa upp det dåliga mer gör de väll inte personen till en dålig människa? Så jag har kanske fel. Jag har alltid resonerat att man får vad man förtjänar. Ändå kan jag inte förstå hur någon som levt i bara 16 år kan ha gjort sig förtjänt till så mycket skit som jag fått ta. Jag vill inte påstå att jag är perfekt, att jag inte förtjänar en del av de jag fått ta, för de gör jag, jag förtjänar också en hel del skit, men inte såhär mycket.

sometimes, all you can do is smile to keep your self from crying 

Ibland behöver man någon som visar vägen, leder en förbi alla nyanser av grått, bara för att bevisa att man inte är värdelös. Men när ingen gör det, och man står kvar på samma plats som man alltid gjort, var är meningen då? Hur ska man kunna känna att man behövs när ingen någonsin bryr sig om en?   
Problem löser aldrig sig själva, men om man ska försöka lösa sina egna problem utan att ta hjälp av någon annan, hur kan man då vara säker på att problemen faktiskt är lösta, och inte bara gömda under alla lögner.
När man bara har två saker i sitt liv som fortfarande betyder något och man plötsligt förlorar en av dom sakerna. Ett problem som man inte kan lösa på egen hand för att man är så otroligt beroende av folk omkring en. Vad ska man göra när man redan sitter och håller om sig själv så hårt man kan och bara hoppas på att inte falla isär? Varför ska jag eller någon behöva känna såhär pågrund av någon annan?...

I ain't more than a minute away from walking

Jag låter samma killa komma in i mitt liv, få mig svag och sedan krossa mig. och jag gör det om och om och om igen... Hela tiden, samma kille, samma sätt. Hur kan jag fortfarande låta detta hända? varför gör jag inget åt det? 
Varför sitter jag och gråter när det är han som förlorar mest på det? Varför lär jag mig inte av detta... 

När det funnits någon annan som verkligen brydde sig, som alltid fanns där och som hade tid för mig,  ändå valde jag detta före honom. Med facit i hand ångrar jag mig, jag ångrar det innerligt. Tyvärr förstörde jag allt mellan denna andra killen och mig och idag är vi inte ens vänner. Det trycker ner mig varje dag, för jag saknar denna människan, för även om han visste att han inte kunde få mig så kämpade han, och även hur dum jag än var så fanns han alltid där, alltid. Men nu får jag klara mig själv, för det var jag som förstörde allt de fina han var. Och även hur högt jag önska att han skulle läsa detta och innerst inne veta att det är honom jag menar här så kommer han inte göra det, och även om han skulle göra det någonsin så skulle han inte förlåta mig. och det är helt okej, för så jag behandlade honom är oförlåtligt, ändå vill jag att han ska veta att jag än idag saknar honom och allt han var för mig. För om det är någon jag någonsin brytt mig så mycket om och som har betytt så mycket för mig, så är det ändå i slutänden han.

All this time you were pretending,

so much for my happy ending.

ibland undrar jag varför mitt liv är som det är. Hur kan en ända liten meningslös människa göra så många fel jag verkar ha gjort?

Hur kan en ända person ha valt så många fel vägar jag verkar ha gått?

Hur kunde det bli så fel när det för stunden kändes så rätt?

Man lär sig av sina misstag. då vora jag vara ett geni, 

men det är jag inte. Jag gör fortfarande lika många fel och blir inte ett dugg klokare för det. 

Ingen vill bli behandlad som luft,

så sluta ta mig för givet..

jag kan bara glömma saker som har hänt,
men jag kan inte glömma saker jag aldrig har känt. 

   Det är jobbigt, att behöva gå upp på morgonen,  efter bara ett par timmars sömn efter en lång natt ensam med sina tankar. Det är jobbigt att behöva gå till ett ställe man hatar för att träffa människor man tror man känner men som egentligen bara sviker. Det är jobbigt, att behöva le, när allt man vill är att gråta.

Man stoppar undan sitt verkliga jag för att man tänker så mycket på vad andra tycker och tänker om en. Man vill inte att andra ska se att man mår dåligt och man vill inte att andra ska se en svag.
Men förr eller senare slutar man bry sig om vad andra tror,
man kan inte gå runt och låtsas föralltid, man kan inte vara stark på utsidan när ens insida är totalkrossad, man kan inte le tillslut.
Man kämpar förjäves, och även om man går där och ler och låtsas som om allt är bra när det egentligen känns helt fel finns det en tanke man har i bakhuvet,
snälla se mig, förstå att det bara är fake, snälla hjälp mig.
Men hjälp går inte att få sålänge ingen vet vad som är fel.
Antingen tar man tag i problemet och visar att man mår kasst, och får hjälp.
Eller så fortsätter man kämpa med sitt falska leénde...
trots allt är det inte den som alltid ler som är starkast utan den som har modet att visa att man inte alltid kan må bra.

Yeah im smiling,

youre just not the reason anymore.

  vad är det som alltid går fel? du säger att jag överdriver, att det är mitt fel och att det är jag som inte fattar. Men hur mycket fattar du själv egentligen?
Hur hade du reagerat om du bara brytt dig lika mycket som jag gör?
Hade du bara suttit ner och hållt käften medans alla andra trycker ner dig varje dag? Nej det hade du inte, och om du hade de så bevisar det bara hur mycket starkare jag är som vågar stå ensam när allt sviker.
Du kan inte säga att du känner lika dant, för det är inte jag som slutat bry mig och det är inte jag som vänder ryggen till.
Du kan inte säga att du förstår, för det gör du inte