saker blir inte alltid som man

hade tänkt sig..

Innan du dömer mig, ta på dig mina skor, gå samma gator som jag gått, bearbeta förlusten av människor jag förlorat, orka med alla känslor, och alla händelser som jag erfarit och snubbla på all sten som jag snubblat på och res dig alltid upp igen och gå precis samma liv som jag gjorde.

Efter allt detta kan du döma mig eller mitt liv...
folk säger jämt att dom vet hur man känner.
men det gör dom inte. Jag vill inte påstå att dom ljuger, många av dom har säkert varit med om lika dana saker dom man själv mår dåligt för.

Men det kommer aldirg vara någon som vet exakt hur du kände dig vid precis det ögonblick som fick dig att må som du gör.
Det är ingen som vet hur jag mår, för ingen saknar honom som jag gör,
och ingen älskar honom som jag gör. Ingen älskar någon som jag älskar honom.
Där med menar jag inte att jag älskar honom mer än vad andra älskar sina medmänniskor, även om jag, precis som alla andra tycker om sig själva, tycker att jag gör det.
jag vill inte påstå att jag är så annorlunda, men jag vill inte heller säga att jag är normal. För när det kommer till saken är alla olika...
hur ska man då kunna kalla sig normal?