Jag har tagit mig vatten över huvudet...

  och nu skäms jag över mig själv hur jag behandla dig.

alla gånger du fanns där för mig, och även gångerna du inte ens var i närheten. Alla gånger du ställde upp och iallafall försökte.
Jag kunda aldrig visa det tillräckligt tydligt,
hur tacksam jag var för att jag hade dig, och hur mycket lycka du gav mig.
Jag kunde aldrig visa tillräckligt hur mycket du betydde, och betyder för mig.

Om jag inte varit så negativ och deprimerad, om jag bara kunde vara glad hela tiden, precis som du var. Då hade det inte varit såhär mellan oss och du hade inte backat undan. Jag hade aldrig sagt de saker, jag utan att tänka mig för, sa.
Du hade inte varit borta, och jag hade inte suttit här, ensam, och hållt om mig själv för att inte falla isär. Jag hade inte gråtit som jag gör och jag hade inte mått som jag gjort.
Jag klandrar dig inte, allt var mitt fel. Jag vet det nu, när det är för sent.
Det är sant vad dom säger, man vet inte vad man har förens man förlorat det...
men man vet inte heller hur ens liv hade sett ut om man haft det kvar.
Den här killen var mitt allt. Han var det ända jag hade några känslor kvar för och den ända som kände mig, den ända jag kunde vara mig själv med utan att han dömde mig, och hata mig.
Lik som allt levande behöver syre behöver jag honom, oavsätt hur dumt det låter. När man varit tillsammans så länge som vi varit är det svårt att släppa taget. Och även om du försvinner, och om du så aldrig kommer tillbaka, kommer jag aldrig släppa taget.
Du är det ända jag har kvar, och jag kommer alltid hata mig själv för att jag är som jag är. För om jag vetat det jag vet nu, hade vi aldrig blivit tillsammans.
Hur mycket den än hade sårat dig då, hade det varit en mindre plåga än det du fått stå ut med såhär länge... mig