jag kan bara glömma saker som har hänt,
men jag kan inte glömma saker jag aldrig har känt. 

   Det är jobbigt, att behöva gå upp på morgonen,  efter bara ett par timmars sömn efter en lång natt ensam med sina tankar. Det är jobbigt att behöva gå till ett ställe man hatar för att träffa människor man tror man känner men som egentligen bara sviker. Det är jobbigt, att behöva le, när allt man vill är att gråta.

Man stoppar undan sitt verkliga jag för att man tänker så mycket på vad andra tycker och tänker om en. Man vill inte att andra ska se att man mår dåligt och man vill inte att andra ska se en svag.
Men förr eller senare slutar man bry sig om vad andra tror,
man kan inte gå runt och låtsas föralltid, man kan inte vara stark på utsidan när ens insida är totalkrossad, man kan inte le tillslut.
Man kämpar förjäves, och även om man går där och ler och låtsas som om allt är bra när det egentligen känns helt fel finns det en tanke man har i bakhuvet,
snälla se mig, förstå att det bara är fake, snälla hjälp mig.
Men hjälp går inte att få sålänge ingen vet vad som är fel.
Antingen tar man tag i problemet och visar att man mår kasst, och får hjälp.
Eller så fortsätter man kämpa med sitt falska leénde...
trots allt är det inte den som alltid ler som är starkast utan den som har modet att visa att man inte alltid kan må bra.